Jag drömmer att jag står i ett mörkrum

lutad över en röd framkallningsskål

med ett fotopapper i.

Svärtan sprider sig gradvis över bilden,

som mörknar mer och mer ju längre den framkallas.

Till sist är hela bilden alldeles svart.

Jag säger: – Vilken vacker svärta!

​

​

Världen är full av bilder.

Inte behövs det väl egentligen fler.

Kanske behöver vi i stället mer tomhet

liksom vi behöver mer tystnad.

Ändå söker jag hela tiden efter ett språk

för att hitta in till mig själv och ut till andra.

En längtan efter kommunikation.

Ett försök att lindra ensamhet och instängdhet.

En önskan att förstå och bli förstådd.

Att se och bli sedd.

Kanske är det därför jag fotograferar.

Vad gör vi med vår utsatthet och ensamhet,

vår strävan efter samhörighet och meningsfullhet,

vår sorg och vårt sökande efter svar?

​

Jag tror att det är det mina bilder handlar om.