Röster om Det finns inte ord

"Den fotografiska bilden och det poetiska språket är två uttryckssätt som står i samklang med varandra. I denna bok fylld av mångtydiga och underfundiga bilder framträder alternativa tolkningar vid flera genomläsningar.

En halvt överasfalterad gågatemarkering får plötsligt en djupare innebörd, när det lilla barnet sträcker sig efter en pappa som bara består av en arm. Och vad händer i barnkammaren på natten när mjukisdjuren förskräckt kramar varandra? Här blandas inkännande barnporträtt med abstrakta vardagsmotiv. I symbolladdade fotografier utforskas barndomens existentiella sökande, rädslor och stunder av glädje. Texterna handlar mycket om vad det innebär att vara människa.

Bilderna och texterna är mycket personliga men äger ändå en slags allmängiltighet. Det är en bok som det är lätt att ta till sig och tycka om. Den kan t ex användas som diskussionsunderlag när det gäller livsetiska frågor men tål också att förundras över i ensamhet.”

Tommy Arvidson, Bibliotekstjänst

”När jag tittar på Hillevi Nagels fotografier i Det finns inte ord tänker jag spontant att det kanske ändå existerar ett kvinnligt formspråk. Så konsekvent ser jag sällan en kvinnlig erfarenhetsvärld gestaltas. Det handlar både om motivvalet och att våga sig på att beskriva en flickskörhet. Skör spröd, bräcklig är ord som förknippas med kvinnlighet och som försetts med varningsflagg för att de fackar in kvinnor i kategorier som gör de till maktlösa objekt för andras vilja och habegär. Det absurda är om det går så långt att kvinnors och flickors upplevelser måste förnekas av genuspolitiska skäl medan mäns skörhet kan gestaltas utan problem. För i grunden är det väl ändå samma känsla? Nyligen har jag läst Åke Edwardssons Jukebox, en roman som utmärkt väl skildrar manlig skörhet, men där är det jukeboxen, rocklåtarna och bilfärderna som är attributen. Men skulle det vara mer allmängiltigt än barnvagnar och små flickor som klär ut sig i tyllkjolar? En prinsessa kan vara intresserad av roadmovie. Men hur är det tvärtom?

Hillevi Nagels bilder av småflickor som badar påminner om stämningar i Tuija Lindströms och Nina Korhonens fotografier med liknande motiv. Det råder en avslappnad inåtvänd voyeurism. Någonstans finns en sjö där man kan vara sig själv, osynlig för omvärlden men närvarande.”

Karin Widegård, Göteborgsposten